del ett

Bland grå fasader, vitmålad betong och söndersparkade cykelställ vandrar någon hon tycks ha känt förut. Den långa kroppen och den gängliga gångstilen väcker ett minne till liv någonstans i maggropen. Hans fötter släpar mot den torra asfalten där snön låg för vad som känns som ett ögonblick sen. Även skorna försäkrar henne om att det är någon hon känner, kanske har de en gång tänkt varandras tankar?

Medan tvättmaskinen stannar av centrifugeringen ser hon de slitna adidasskorna försvinna förbi tvättstugans källarfönster. Det drar och en kylig ilning rör sig med blixtens hastighet genom hennes trötta kropp. Utan att veta varför står hon kvar vid fönstret, spanar uppmärksamt men avmätt efter gympaskorna hon sett förut. Mekaniskt hänger hon lakanen på tork, mekaniskt och noggrant. Att tvätta eller utföra annat hushållsarbete är inte något hon tycker om men för den utomstående världen är det mer betydelsefullt än att lugnt och stilla sitta och låta tankarna skena iväg. Frågan är då inte vad hon sysslar med, alla kan se att hon tvättar, men det blir märkligt för henne. När hon gör det undrar de aldrig vad hon tänker på, denna fråga som är ett ständigt återkommande fenomen i hennes lugna, men samtidigt rastlösa, vardag. Hur kan man tala om för någon vad man tänker när man inte själv vet vilken tanke som följer vilken eller hur tankar kan bli ord? Ibland övar hon att formulera en tankegång hon just haft för att kunna förklara om någon frågar. Då är det aldrig någon som frågar. Hennes formulerade tanke får då hamna på lagerhyllan eller slås i spillror av tusen andra tankar som hänsynslöst attackerar från alla håll. Tiden promenerar i samma takt som vanligt och förlorad i tankar, utan formuleringar, upptäcker hon till sin besvikelse att lakanen är hängda och hon ska bli tvungen att gå till lägenheten igen.

Ljudet av hennes platta sulor mot betonggolvet ger henne en plötslig impuls att springa. Bara springa, rakt ut och över de gator som saknar det dämpande snötäcke det lärt sig leva med. Ta sats, hoppa över staketet och vidare längs grusade cykelbanor som leder till utkanterna av staden där hon bor. I ett djupt andetag finner hon nyckeln att kväva impulsen. Som för att kompensera den döda impulsen springer hon uppför trappan. Känner benmusklerna spännas och längtar innerligt efter att trötta ut musklerna tills benen inte längre bär. Idag är inte den dagen. Idag tvättar hon.