del tretton

Lugnet i lägenheten infann sig och hennes tankar var märkvärdigt frånvarande vilket gav henne en stunds vila. Hon visste att det var tillfälligt, att tankebanor grupperade sig, planerade bakhåll och lade upp illvilliga strategier. Ändå var det en tröst, liten fast fullt tillräcklig, att få ett ögonblick att känna kropp och själs utmattning. Kökets fåtölj drog henne åt sig trots att platsen var så väl bekant med tankenystanen, bredvid låg hennes stickor som under närvaroperioden mest samlat damm. Sakta kröp hon upp på den mjuka sittytan och drog in knäna långt under hakan. Slingrande vilade armarna kring lår och skenben och ansiktet lade sig till ro mellan hennes knän och ögonen fann en punkt på köksfönstret där de inte såg någonting. Avvaktande förberedde hon sitt försvar mot den armé av tankar som skickade ut specialtränade spioner att undersöka sprickorna i sinnets bepansrade mur.

Knappt hade operationen påbörjats förrän tankarna insåg att sprickorna befann sig där de ständigt funnits, enda skillnaden var att de nu stod obevakade, oskyddade. Det faktumet verkade oroa tankegeneralerna, få de att se över sina strategier. Avsaknaden av utposter vid de kända sprickorna avvek och grundade misstankar om genomtänkt och framför allt nytänkt försvarsposition. Rädda för sin egen undergång samlade tankarna ihop sig för ett krisartat rådslag. Själv kunde hon slappna av i denna oförutsedda vapenvila, sitt försvar stod ogrupperat, förvirrat och utan förhållningsorder. Andningen fungerade felfritt, lungorna expanderade korrekt vid inhalering och tömdes effektivt vid exhaltering. Blodet cirkulerade obemärkt genom hennes blodomlopp, pumpades runt i normal puls av ett hjärta i viloläge och ingen del av hennes kropp led av dålig blodcirkulation. Kroppstemperaturen höll sig på stadiga trettiosju grader och orsakade inga plötsliga svettningar eller rysningar. Obemärkt smög sig en lömsk stämning av behaglighet och välvilja runt omkring henne.

Det enda som saknades för att hennes tillvaro skulle liknas vid en idyll var en kopp te och någon litterär klassiker från Svenska Akademin. Men Horace Engdahls förtjusande förord lyste med sin frånvaro varför det enbart kunde liknas vid en stilla kontemplation. Hennes ögon vandrade över rummet på jakt efter ett tomrum, något han tagit med sig till sin lägenhet. Kunde han ha flyttat in hos någon vän eller var hans avslut så pass planerat att han i veckor, till och med månader, eftersökt en lämplig boplats och nu hade förstahandskontrakt på en drömlägenhet? Skillnaden för henne var ingen alls. Hennes medvetande hade behövt något att göra när försvarsplanering inte var att tänka på. Hon hade redan resignerat inför tankebanorna. På tok för utmattad att ta tag i något, nästan längtande efter en offensiv och att överge sig själv i tankarnas kontroll. Tankarnas krigsråd var över, det kände hon och slöt ögonen. Nu var hon beredd, väntade med spänning på att sprickorna skulle utvidgas och tankesoldaterna hänsynslöst stycka sönder allt de kom över. Rådslaget var slut och det enda som saknades var attacksignal. Den uteblev. Även tankarna hade resignerat.

del tolv

Av gammal vana gjorde hon en svepande rörelse med högerfoten, lade märke till att gympaskorna inte var där och fortsatte sedan avlägsna sina välvårdade ytterplagg. Utan att vara hungrig åt hon ett äpple, lått indoktrinerad av råd och rön kring att hålla en jämn blodsockernivå. Genom fönstret såg hon den blonda, blåögda pojken från den sena kvällen. Han spatserade, hur otippat det än kan tyckas att en ungdomspojk använder det sättet att ta sig fram på, längs gångvägen med ett mycket sällsamt och trivsamt uttryck i ansiktet. Hon kunde återigen inte låta bli att le emot honom, denna gång högst hjärtligt och uppriktigt. Hon avundades hans glädje och till synes sorglösa ungdom, där ville hon stanna. Bland drömmen och föreställningen om att ungdomen var glad och omedveten om sitt avundade tillstånd. Tyvärr kunde hon inte själv minnas i fall hon känt på det sättet. Hade hennes medvetande alltid varit för närvarande och ständigt sjumilakliv för hennes kronologiska utveckling vore avundsjukan inte märkligt. Det var den inte heller.

Pojkens svarta, välvårdade sneakers blev omsprungna av ett par slitna, lätt grådaskiga gympaskor. Hon skrattade till, medveten om att det var sista gången de gympaskorna skulle beträda asfaltens mörkgrå, skrovliga yta. Medan hon stod kvar i fönstrets inramning tog de slitna gympaskorna två steg i taget uppför trappan, bestämt och utan benägenhet att sakta ner farten. Dörren öppnades och hon väntade sig ett glatt tillrop som många gånger annars men inte ett ljud yppades från hans mun. Bara ljudet hur han steg ur gympaskorna och sedan tystnad, inte tystnad, det utdragna ljudet av hans djupa andetag. Hur han samlade ihop sina tankar och sina väntade, planerade fraseringar. Hon svalde lugnt, tog en sista titt på pojken medan han spatserade iväg och därefter vände hon sig graciöst och värdigt mot köksdörren.

Där stod redan Johan, betraktade henne avvaktande med ögon stålsatta för att inte bevekas. Hon mindes efteråt att han sagt att han inte orkade mer, att ständigt stå utanför. Han berättade att han försökt, kämpat till och med för att förstå henne. Han ville gärna förstå och vara den hon kunde finna tröst hos. Men då hade måttet så att säga varit rågat och han ville inte leva någon lögn längre. Hon kunde inte låta bli att le åt hans missriktade heroism, hans ädelmod och dumhet. Vidare hävdade han att han helst önskat att allt skulle bli som när de först träffats men insett att det var för sent. Johan hade påpassligt nog redan ordnat med en annan lägenhet och under lunchen packat och levererat vad han behövde. Allt han kommit för att säga var detta.

Hon hade låtit honom hållas, få ur sig varenda mening han omsorgsfullt förberett, och mött hans blick med sina ögon av glas. När han till slut tystnat stod han stum och väntade. Han ville att hon skulle säga något. Be om ursäkt, förstå, börja gråta. Reagera på hans handling, bli förbannad och slänga ut honom. Vad skulle hon göra? Av hans beteende förstod hon redan när han steg innanför dörren vad som skulle hända, att han bestämt sig. Hennes ord eller handlingar var meningslösa och även om hon kunnat övertala honom visste hon inte om det varit det rätta. Därför fick han ingen reaktion, inget utbrott eller anfall. Inte ens ett höjt ögonbryn, ingen förvåning, nästan som hon hade väntat sig ett avslut. Frustrerad över hennes reaktionsbrist skrek han åt henne, spydde ut sin galla över köksgolvet. Hon noterade det hela men gjorde ingen ansats att städa upp efter honom, efter dem. Förtvivlat hade han gormat om att hon var känslokall och samvetslös, oförmögen att tänka på någon annans mentala tillstånd än sitt eget, gravt handikappade sinne. Fortfarande ljudlös lämnade hon gympaskornas ägares anklagelser obesvarade. Hans kraft skulle småningom rinna ut i sanden och hon visste att han skulle lämna hennes tankebanor i fred. Mycket riktigt orkade han strax inte kasta sina uddlösa pilar mot hennes tavla av rostfritt stål. Dörren lämnade en kort efterklang av ensamhetens öronbedövande skräll men sopade snabbt igen med tystnad.

del elva

Som att hon borde köpa nya gympaskor till Johan, kanske till och med ett par finskor. Svarta, välputsade som hade en tjock sula vilken tåldes att slitas på. Borde hon inte påpeka att han kan lyfta på fötterna för att ge skorna en längre levnadstid? Det var sällan hon var en flickvän på det sättet hade han en gång uppskattat talat om för henne. Han hade tyckte det var skönt att hon tyckte om honom som han var, att hon inte försökt ändra på honom när de blivit ett par. Hennes reaktion hade blivit ett förvånat, kanske också förbryllat, leende och Johan hade fortsatt berätta att hans vänner avundades honom det. Vänner som av flickvänner tvingas ha skjorta och slips på varje fest och som aldrig gick orakade hemifrån.

Till en början hade hon inte reflekterat över det men till slut låg tankenystanet framför henne och vägrade flytta på sig. Den ena änden lockade henne att nysta upp det och hon förstod sakta men säkert varför hon aldrig försökt förändra honom. Inte för att hon tyckte om honom som han var eller för att hon inte ville vara en sådan tjej. Anledning var simpel och sorglig. Det fanns inte tillräckligt mycket omsorg för honom i hennes hjärta. Det gjorde varken från eller till hur han såg ut, hon brydde sig ändå inte om Johan i adekvat utsträckning. Hon borde ge honom ett par nya skor, gympaskor.

Efter den stresslösa arbetsdagen begav hon sig således till närmaste sportaffär där mödrar med barnvagnar letade rymliga träningskläder att träna bort sina extrakilon i utan att behöva skämmas över dallrande kroppsdelar. Bland skorna fanns olika modeller även om skillnaderna för henne var små, men hon hade intelligens nog att förstå att det måste vara så Johan kände när han tittar på skor till henne. Fast det visste hon att han aldrig gjort. Det stod ett par vita adidasskor framför henne, omisskännligt samma modell som de han redan släpade runt i men en klart uppdaterad version. Kanske var skosnörena en annan nyans, sulan något planare eller satt de där karaktäristiska linjerna något längre fram än på de som stod i hallen? Det var i varje fall de hon köpte och bad att få inslagna i klarblått inslagspapper och nerstoppade i en för ändamålet lämpad plastpåse.

När hon satte sin fot utanför idrottsbutiken fick hon en olustig känsla i maggropen nästan som att hon just begått ett misstag. Magen gjorde en mindre revolt som skulle den kasta upp den fyllda baguette hon tidigare på dagen förärat stilla sin hunger med. Efter detta ögonblicks inälvsomvälvande pågående kom kassören från sportaffären springande med hennes bruna portmonnä högt i luften. Väluppfostrat tackade hon för hjälpen och ursäktade sig med solsting eller något annat lagom skämtsamt. Med portmonnän i säkert förvar begav hon sig vidare längs gågatans soliga stråk, språkade käckt med bekanta och fönstershoppade tanklöst tills skyltfönstren tog slog. Modet höll sig på shoppingnivå ända vägen hem till lägenheten där de slitna gympaskorna ännu inte parkerats strax innanför dörren.

del tio

Hennes chef tilltalade henne bara mycket sporadiskt, och då kort och professionellt, på jobbet sedan köksincidenten. Utan att be om det gick hon bästa borden, trevligaste schemat och aldrig en tillsägelse, inte ens när hon med flit slog sönder en faslig mängd porslin. Med ett flin filosoferade hon om att ifall hon inte vetat bättre skulle hon gissat att de låg med varandra. Mitt-i-livet-kollegan hade däremot dagen efter bett att få samtala med henne och yppade då att det inte varit första gången hon legat med honom. Vidare förklarade hon sin kärlek och dilemmat i att veta att han aldrig skulle lämna den blonda frun.

Utan ett ord lät hon mitt-i-livet-kollegan hållas, om man inte besvarade eller bekräftade människor kunde de hålla låda i en evighet och yppa den ena sanningen efter den andra. Mitt-i-livet-kollegan var inget undantag utan hon raljerade över hans handlingslöshet som blev mer klandervärd eftersom han försäkrat henne att känslorna var besvarade. Hon hatade sig själv för att hon var den andra, ett epitet hon inte var alldeles nöjd med. Mitt-i-livet-kollegan avslutade sin monolog med att be om ursäkt, det var aldrig avsikten att någon skulle veta eller att hon skulle få höra hela historien. Innan hon lämnades till dagens arbete ombads hon att inte avslöja hemligheten för den blonda fruns skull som det hette.

Chefen sa inte heller något om kvällen då deras blickar möttes, ingen förklaring, inget konstaterande om att de sett varandra. Bara det skuldmedvetna lättandet av hennes normala arbetsbörda som att inga ord var nödvändiga. Hon förstod att inget han kunde säga skulle förändra något, vad skulle han rimligtvis kunna säga? Det fanns inga uttalade eller ens uttänka planer på att delge den blonda frun sanningen. Kanske var det fegt av henne att inte säga något, höll hon tyst för att behålla sitt jobb eller ville hon helt enkelt inte lägga sig i? Gav makten henne ett övertag hon inte ville förlora? Tyvärr hade inte ens hennes tankar något svar på det hela, bara en massa kansken och tomma resonemang. Av rädsla för att hitta något om sig själv hon tvunget måste jobba med beslöt hon att inte rota djupare i saken. Okunskap kunde i vart fall inte bringa olycka, åtminstone inte i den specifika sakfrågan. Därför knuffade hon iväg tankarna och lät de nysta sig kring betydligt ytligare frågor.

del nio

Den natten älskade de och hon var där hela tiden. För Johan var det den bästa dagen det året för när han pratade lyssnade hon och hörde varje ord. I duschen dagen efter lät hon vattnet bli kallt, nedkylande innan hon långsamt lät de sista dropparna fall ifrån duschmunstycket. Bedövad av isen under hennes hud kände hon inte de tysta droppar som mjukt, nästan smekande, rann ner för hennes kinder. Om det inte vore för en frostig spegelbild hade hon aldrig sett sig själv gråta, hon hade fortfarande trott att hon inte hade några tårar. Det var det, tänkte hon likgiltigt och torkade sina kinder med hörnet på handduken. Det var sista gången hon låtsades för att inte såra honom.

Ett par dagar förflöt i godan ro, som de oundvikligen gör när varje sekund räknas. Trots att henens tankar påbörjade allvarliga försök att glida iväg med den uppmärksamhet hon uppbådat kunde hon avstyra det hela innan det gått för långt. Snart hade hon hittat kärleken i en vecka utan att famla bort den längs tysta nätter. Med bästa vilja tog hon tillvara på tiden, lagrade minnen och odefinierade känslor. En kort stund frågade hon sig om detta var lycka. Kvickt slog hon bort tanken, rädd för vilka svar en djupare analys skulle bringa henne.

En gång hade hon fått förklarat för sig att lycka är när man inte kan komma på någonting som är fel. Det hade hon genomskådat direkt. Hon hyste grova misstankar om att människor i allmänhet trodde att lycka var ett tillstånd av absolut lyckorus. Tyvärr förhåller det sig inte på det viset, människor lade för stor vikt på känslors storhet. Känslor var små och sköra, inte i sig själva men genom det medvetnas täta filter. Om en känsla var stor nog att slita sönder filtret menade gemene man att det var en äkta känsla. Vadå äkta, frågade hon sig. Menas det att en känsla för svag att riva sönder mänsklighetens kaffefilter var mindre sann, mindre verkligen än en känsla utportionerad genom filtrets starka väv? Kan inte en mindre känsla oftare vara ärligare, rakare och slittåligare än en stor, översvämmande? Vad visste hon? Hennes minne kunde inte ens hitta en förnimmelse av att hon någonsin upplevt något filterförstörande.

del åtta

Efter deras afton, efter hans uthålliga ansträngning kunde hon inte få det på sitt tyngda samvete. Därför undvek hon honom, diskret och smidigt, förklädde frånvaron till kärlek och gav en förstklassig föreställning. Johan njöt storartat från sin plats på första parkett med de slitna gympaskorna avslappnat lutade mot scenkanten. Vem som helst fick inte traska bakom scen, det var förunnat endast de mest sällsynta gäster. Gäster så sällsynta att hon inte brytt sig om att plocka i ordning sin loge under en sådan lång period att hon inte kunde dra sig till minnes när hon senaste sett ytan på sitt sminkbord. Denna plats på teaterns bakgator där enbart hon hade tillträde, där hon kunde räkna med att inte bli avbruten om hon inte så önskade.

Eftersom hon aldrig explicit önskat blev hon aldrig implicit störd även om hon maniskt längtade efter att någon slog in dörren och stormade in. Trängde sig på, rakt in i hennes innersta liv och snokade runt. Ville att denna någon inte backade inför hennes reaktion, hon var osäker på hur den skulle te sig. Skulle hon bli arg och förnärmad över att någon befann sig där inte ens hon själv hade tillgång till all information? Visserligen blev hon sällan arg men det kunde i och för sig vara en sådan sak som kunde förlösa hennes inneboende ilska. Eller kunde hon blir mer instängd, sluta sig hårdare och göra det svårare för denna någon att hitta bland hennes egendomar. Diskret önskade hon att hennes famn skulle öppnas så snart logedörren var inslagen och att hon, liksom denna någon, kunde inventera och spara bland den samling prylar som hon lagrat därinne genom åren. Men det vågade hon inte hoppas på, det var ju knappt hon vågade hoppas att någon skulle slå in den där välgömda dörren.

del sju

Genom staden spreds en obegriplig glädje så fort solen smält snön och våren annalkades. Som vore det ett mirakel rusar invånarna ut på gatorna och skriker ’Äntligen! Som vi väntat på våren’. Som om våren kom senare än förr året, som om de inte kände till att våren skulle komma eller att kylans bitande käftas skulle förgås at värmens svepande älvor. Ljus ger lycka stod det på stadens finaste lampaffärs nyinredda skyltfönster och hon gissade att varje människa som läste det inombords nickade och myste åt tanken att trycka ner lökar i jorden. Eventuellt ordna med den där kryddträdgården som inte blev av förra året heller. Men i år, i år ska det bli av.

I augusti ska de kunna briljera inför släkt och vänner under den stora grillfesten då barnen sprang runt i trädgården och mormor njöt med ett glas vitt vin i bersån. Hennes hjärta kunde längta efter att vara tillfreds med en sådan tillvaro. Sakta och krypande växte viljan att vara här och nu sig starkare och hon kände hur hon inom ett kort, kort slag skulle göra sitt yttersta för att komma hit. Hit eller dit där hennes närvaro befann sig. Kämpande flöt hon genom centrumkärnan, för uttråkad att köpa något men under samma känsla för rastlös att bege sig hemåt. Det stod klart för henne att hennes närvaro inte höll hus i hemmet.

I en nära på desperat handling avtalade hon och Johan att äta ut den kvällen. Johan tänkte att en bio vore ju trevligt och hon hade hört sin röst hålla med. Han hade varit glad att se henne när han kom gående i sina gympaskor på stadens torg. Hand i hand promenerade de till den restaurang de tyckte bäst om, eller i varje fall den enda de besökt. Ur menyn beställde de fläskfilé med bearnaisesås, drack husets röda medan hon med all kraft hon lyckades uppbåda motverkade viljan att skrika högt och springa därifrån. Med djupaste frustration frågade hon sig var deras fantasi tagit vägen och om han, som satt där i sina slitna gympaskor, verkligen tyckte dem hade det fint tillsammans. När hans ögon nu mötte hennes såg hon att han trodde att hennes sinne delade hans uppfattning. Hennes djupaste längtan i det ögonblicket var att han hade rätt, att det var deras liv hon ville ha mest av allt.