del fem

Frustrerad över att människor inte har tillräckligt mycket kärlek över till sig själva att de gång på gång söker bekräftelse i någon annans spegelbild, rullade hon sakta över till sin sida av sängen. Han följde inte efter, han hade redan ramlat in i sin drömlösa sömn. Hon hade en dröjande känsla av skyldighet i kroppen, ville aldrig släppa in det medvetande som vilade jämte henne i sängen men trodde att han förtjänade ett försök emellanåt. När deras ögon möttes och hon gjorde sig redo att glänta på sitt inre fylldes hon av en olustig känsla. Inte här, inte nu, inte han.

Det syntes i hans ögon att det inte var han. Johan hade aldrig lyckats se vad hon bar på eller hur långt ifrån honom hon stod. För det mesta brydde sig inte hennes tankar om honom men ibland gjorde de helt om och vägrade tänka innan hon gottgjort honom. Likt en häst stannar framför ett hinder tvingade hennes tankar ibland henne att låta honom förstå att han betydde något innan hon fick fortsätta längs den komplicerade hinderbanan. Lakanens mjuka bomull kändes stel och kall emot huden och hon drog täckte tätare omkring sig. Med kroppen i en kokong fick tankarna fritt utrymme. Utmattad övergick tankar i drömmar och drömmar i djupsömn. Dessa få timmar varje natt då hon äntligen fick en stunds tystnad, mörker och täthet.

Att för en stund få slippa sitta kedjad mot sin hjärna och kunna släppa det jag tankarna skapade i sitt spretiga kaos. När tankarna kom smygande tillbaka i den lömska förklädnaden känd som drömmar fanns spår av sprickor i försvaret. Drömmarna längtade efter att bli omsatta i verklighet, formuleras och se dagens ljus. Att bli förmedlade till andra, bli sedda och bekräftade. Drömmarna gjorde henne till bohem, i hennes goda drömmar var världen inte längre intressant utan allt som räknades var… Det var just det ordet hon drömde om. Därför behövde hon formulera tankarna, minnas dem. För att till slut kunna hitta ordet på den känsla som skulle rättfärdiga hennes existens. Som kunde vara hennes här och nu, alltid. Nu och här föll henne sällan naturligt och de få gånger hennes hjärta kunde förnimmas var de gånger hon träffat någon som lyckats fånga tankarna med historier stora nog att riva berg. Det kändes som en evighet sen.