del sex

Hennes dagar kom och gick likt kundvagnar drogs fram och tillbaka för att ständigt återvända till samma plats. Jobbets timmar traskade förbi utan att ta någon större notis till hennes lugna effektivitet. Med ett svagt, välrepeterat leende tog hon emot restaurangens lunchgäster och visade dem till utsökt dukade bord. Vänligt besvarade hon gästers frågor och informerade om dagens special. Vattenglas fylldes med källvatten från någon pittoreska håla i närheten, bröd placerades på borden och snart balanserade hennes härdade armar ett antal varma huvudrätter till sina hungriga förgörare. Duka av igen, duka om, än finns tid en sittning till. Pengar att lägga på hög, mer mat, mer disk.

Tankarna gled iväg medan hon utan ansträngning, och definitivt utan variation, utförde sitt dagliga värv. Hon saknade morgondagen och dess mjuka gryningsljus. Gäster befann sig i rörelse från morgon till kväll, alltid ett steg före och alltid med kavajen ovanpå. Vad drömde gäster om natten där deras tankar ej längre kunde hållas i schack? Borde inte drömmar andas lika starkt i deras hjärtan som i hennes? Kanske dolde sig rastlösheten och tristessen även bakom gästers pigga blickar och leende munnar. Kunde alla människor dölja en längtan till något annat, dolde de den stickande känslan för sig själva? Även om idén inte kändes alltför långsökt ville hon inte ta det för sanning, formuleringen gav inte nog utrymme för hopp. Hon hade inte fallit tillräckligt djupt i dekadensens djupa, mörka hål för att fullständigt resignera idag. Varje människa hon mötte väntade inte på sin framtid, många av de var redan där och hade inte, som hon, tid att fundera över förlorade initiativ och fantasier som vägrade falla i glömska.

Vansinnig över sin egen menlöshet arbetade hon raskt och utan vila, fast besluten att skälla ut sig själv efter noter när hon stängt dörren till sin lägenhet. Trots att de där gympaskorna stod innanför dörren skulle hennes spegelbild få sig en välbehövlig uppläxning. Tyvärr kom hennes inre raseriexplosion av sig då hon ertappade sin chef och en av hennes mitt-i-livet-kollegor på köksskänken, utförandes en matlagningskonst som hon tidigare aldrig skådat. Med ett väl dolt leende harklade hon sig medan de likt förstenade rådjur stirrade på henne. Medan hon stod där, förmögen att gå men oförmögen att inte släppa lös sin vilja att genera dem, funderade hon över om deras aktivitet gav dem känslan hon sökte eller om dem stillade sin köttsliga hunger. Gav de varandra precis vad de sökte för stunden eller hade de väntat hela livet på varandra? I så fall var den köttsliga njutningen enbart ett angenämt plus. Kunde hon också finna arbetsglädje genom att förlusta sig i köksregionerna efter lunchruschen?

Hon såg sig själv hävd över köksskänken, bland grytor och kastruller, med en av kökets kockar njutningsfullt över hennes nakna kropp. Mer som ett tidsfördriv än äkta lust, som att lägga patiens en lördagskväll medan man väntar på sin tonårsdotters utdragna återkomst till familjehemmets trygga, varma famn. Snart dök kollegornas handlingskraft upp och de stod, om än slarvigt, fullt påklädda med en stark nyans av rött tonat på sina kinder. Utan ett ord eller en avslöjande min vände hon sig om och vandrade ut från den lokal hon kallade arbetsplats. I dörren mötte hon sin chefs ömma maka som troligen inte hade en susning om makens klåfingrar som han ej kunde hålla i styr. Okunskap är lycka även om den okunniga inte är den lyckade.