4.8.09

del tretton

Lugnet i lägenheten infann sig och hennes tankar var märkvärdigt frånvarande vilket gav henne en stunds vila. Hon visste att det var tillfälligt, att tankebanor grupperade sig, planerade bakhåll och lade upp illvilliga strategier. Ändå var det en tröst, liten fast fullt tillräcklig, att få ett ögonblick att känna kropp och själs utmattning. Kökets fåtölj drog henne åt sig trots att platsen var så väl bekant med tankenystanen, bredvid låg hennes stickor som under närvaroperioden mest samlat damm. Sakta kröp hon upp på den mjuka sittytan och drog in knäna långt under hakan. Slingrande vilade armarna kring lår och skenben och ansiktet lade sig till ro mellan hennes knän och ögonen fann en punkt på köksfönstret där de inte såg någonting. Avvaktande förberedde hon sitt försvar mot den armé av tankar som skickade ut specialtränade spioner att undersöka sprickorna i sinnets bepansrade mur.

Knappt hade operationen påbörjats förrän tankarna insåg att sprickorna befann sig där de ständigt funnits, enda skillnaden var att de nu stod obevakade, oskyddade. Det faktumet verkade oroa tankegeneralerna, få de att se över sina strategier. Avsaknaden av utposter vid de kända sprickorna avvek och grundade misstankar om genomtänkt och framför allt nytänkt försvarsposition. Rädda för sin egen undergång samlade tankarna ihop sig för ett krisartat rådslag. Själv kunde hon slappna av i denna oförutsedda vapenvila, sitt försvar stod ogrupperat, förvirrat och utan förhållningsorder. Andningen fungerade felfritt, lungorna expanderade korrekt vid inhalering och tömdes effektivt vid exhaltering. Blodet cirkulerade obemärkt genom hennes blodomlopp, pumpades runt i normal puls av ett hjärta i viloläge och ingen del av hennes kropp led av dålig blodcirkulation. Kroppstemperaturen höll sig på stadiga trettiosju grader och orsakade inga plötsliga svettningar eller rysningar. Obemärkt smög sig en lömsk stämning av behaglighet och välvilja runt omkring henne.

Det enda som saknades för att hennes tillvaro skulle liknas vid en idyll var en kopp te och någon litterär klassiker från Svenska Akademin. Men Horace Engdahls förtjusande förord lyste med sin frånvaro varför det enbart kunde liknas vid en stilla kontemplation. Hennes ögon vandrade över rummet på jakt efter ett tomrum, något han tagit med sig till sin lägenhet. Kunde han ha flyttat in hos någon vän eller var hans avslut så pass planerat att han i veckor, till och med månader, eftersökt en lämplig boplats och nu hade förstahandskontrakt på en drömlägenhet? Skillnaden för henne var ingen alls. Hennes medvetande hade behövt något att göra när försvarsplanering inte var att tänka på. Hon hade redan resignerat inför tankebanorna. På tok för utmattad att ta tag i något, nästan längtande efter en offensiv och att överge sig själv i tankarnas kontroll. Tankarnas krigsråd var över, det kände hon och slöt ögonen. Nu var hon beredd, väntade med spänning på att sprickorna skulle utvidgas och tankesoldaterna hänsynslöst stycka sönder allt de kom över. Rådslaget var slut och det enda som saknades var attacksignal. Den uteblev. Även tankarna hade resignerat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar