28.7.09

del tolv

Av gammal vana gjorde hon en svepande rörelse med högerfoten, lade märke till att gympaskorna inte var där och fortsatte sedan avlägsna sina välvårdade ytterplagg. Utan att vara hungrig åt hon ett äpple, lått indoktrinerad av råd och rön kring att hålla en jämn blodsockernivå. Genom fönstret såg hon den blonda, blåögda pojken från den sena kvällen. Han spatserade, hur otippat det än kan tyckas att en ungdomspojk använder det sättet att ta sig fram på, längs gångvägen med ett mycket sällsamt och trivsamt uttryck i ansiktet. Hon kunde återigen inte låta bli att le emot honom, denna gång högst hjärtligt och uppriktigt. Hon avundades hans glädje och till synes sorglösa ungdom, där ville hon stanna. Bland drömmen och föreställningen om att ungdomen var glad och omedveten om sitt avundade tillstånd. Tyvärr kunde hon inte själv minnas i fall hon känt på det sättet. Hade hennes medvetande alltid varit för närvarande och ständigt sjumilakliv för hennes kronologiska utveckling vore avundsjukan inte märkligt. Det var den inte heller.

Pojkens svarta, välvårdade sneakers blev omsprungna av ett par slitna, lätt grådaskiga gympaskor. Hon skrattade till, medveten om att det var sista gången de gympaskorna skulle beträda asfaltens mörkgrå, skrovliga yta. Medan hon stod kvar i fönstrets inramning tog de slitna gympaskorna två steg i taget uppför trappan, bestämt och utan benägenhet att sakta ner farten. Dörren öppnades och hon väntade sig ett glatt tillrop som många gånger annars men inte ett ljud yppades från hans mun. Bara ljudet hur han steg ur gympaskorna och sedan tystnad, inte tystnad, det utdragna ljudet av hans djupa andetag. Hur han samlade ihop sina tankar och sina väntade, planerade fraseringar. Hon svalde lugnt, tog en sista titt på pojken medan han spatserade iväg och därefter vände hon sig graciöst och värdigt mot köksdörren.

Där stod redan Johan, betraktade henne avvaktande med ögon stålsatta för att inte bevekas. Hon mindes efteråt att han sagt att han inte orkade mer, att ständigt stå utanför. Han berättade att han försökt, kämpat till och med för att förstå henne. Han ville gärna förstå och vara den hon kunde finna tröst hos. Men då hade måttet så att säga varit rågat och han ville inte leva någon lögn längre. Hon kunde inte låta bli att le åt hans missriktade heroism, hans ädelmod och dumhet. Vidare hävdade han att han helst önskat att allt skulle bli som när de först träffats men insett att det var för sent. Johan hade påpassligt nog redan ordnat med en annan lägenhet och under lunchen packat och levererat vad han behövde. Allt han kommit för att säga var detta.

Hon hade låtit honom hållas, få ur sig varenda mening han omsorgsfullt förberett, och mött hans blick med sina ögon av glas. När han till slut tystnat stod han stum och väntade. Han ville att hon skulle säga något. Be om ursäkt, förstå, börja gråta. Reagera på hans handling, bli förbannad och slänga ut honom. Vad skulle hon göra? Av hans beteende förstod hon redan när han steg innanför dörren vad som skulle hända, att han bestämt sig. Hennes ord eller handlingar var meningslösa och även om hon kunnat övertala honom visste hon inte om det varit det rätta. Därför fick han ingen reaktion, inget utbrott eller anfall. Inte ens ett höjt ögonbryn, ingen förvåning, nästan som hon hade väntat sig ett avslut. Frustrerad över hennes reaktionsbrist skrek han åt henne, spydde ut sin galla över köksgolvet. Hon noterade det hela men gjorde ingen ansats att städa upp efter honom, efter dem. Förtvivlat hade han gormat om att hon var känslokall och samvetslös, oförmögen att tänka på någon annans mentala tillstånd än sitt eget, gravt handikappade sinne. Fortfarande ljudlös lämnade hon gympaskornas ägares anklagelser obesvarade. Hans kraft skulle småningom rinna ut i sanden och hon visste att han skulle lämna hennes tankebanor i fred. Mycket riktigt orkade han strax inte kasta sina uddlösa pilar mot hennes tavla av rostfritt stål. Dörren lämnade en kort efterklang av ensamhetens öronbedövande skräll men sopade snabbt igen med tystnad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar