del fyra

Utanför fönstret jagade ett gäng ungdomspojkar en dröm även om de inte visste hur de skulle komma ifatt den. De skrattade men kunde inte säga varför, generade inför varandra. Det syntes i hela deras kroppshållning att de ville vidare, längre fram och högre upp. Det räckte inte att vara dem nu, det gällde att vara bäst sen. Hon kunde på vissa plan förstå dessa sökande tonårshjärtan. Mitt liv för en dröm går i uppfyllelse, oavsett om det är en dröm värd att kämpa för eller inte. Hennes ögon fastnade på en av pojkarna, en blond kille med kort hår och ärliga, blå ögon. Någonting i hans blick lät henne förstå att han bar på en hemlighet, hans ögon dolde en kunskap som de andra pojkarna inte hade en aning om. Hon log stilla mot honom, medveten om att han aldrig skulle se henne även om han mötte hennes blick. Det gjorde ingenting, hans förståelse var inte eftersökt även om hon ville att den blåögde pojken skulle veta att hon visste om hans hemlighet. Inga pojkar i den åldern mådde bra av att tro de vet något som inte ens stjärnorna känner till. Hon kunde inte låta bli att småle åt ett sådant tydligt exempel på ungdomens storhet och odödlighet.

Kanske hade hennes tankar tagit med henne på en lång och flytande resa för Johans armar tog grepp kring hennes midja. Eftersom hon ändå inte var där behövde hon inte dra sig undan. Den natten älskade Johan och deras kroppar men hon befanns sig bland tankar hon dagen efter inte kunde formulera. Hennes ögon mötte hans och möjligen såg han en glimt av hennes totala frånvaro. Hon kunde inte annat än att tycka synd om honom, den stackaren. Trots att känslan av hans meningslöshet ibland överväldigade henne. Hur stod han ut med att tillbringa tid med henne som aldrig tillbringade tid med honom? Smärtade det inte honom att älska någon som knappt visste vem han var och, tänkte hon klart och tydligt, hur kunde han se sig själv i ögonen när han visste att han aldrig skulle prioriteras? Det lättaste svaret var att han var räddare för alternativet att vara ensam utan henne än ensam med henne. Som ett kort konstaterande suckade hon över mänsklighetens outsägliga rädsla för ensamheten.