del åtta

Efter deras afton, efter hans uthålliga ansträngning kunde hon inte få det på sitt tyngda samvete. Därför undvek hon honom, diskret och smidigt, förklädde frånvaron till kärlek och gav en förstklassig föreställning. Johan njöt storartat från sin plats på första parkett med de slitna gympaskorna avslappnat lutade mot scenkanten. Vem som helst fick inte traska bakom scen, det var förunnat endast de mest sällsynta gäster. Gäster så sällsynta att hon inte brytt sig om att plocka i ordning sin loge under en sådan lång period att hon inte kunde dra sig till minnes när hon senaste sett ytan på sitt sminkbord. Denna plats på teaterns bakgator där enbart hon hade tillträde, där hon kunde räkna med att inte bli avbruten om hon inte så önskade.

Eftersom hon aldrig explicit önskat blev hon aldrig implicit störd även om hon maniskt längtade efter att någon slog in dörren och stormade in. Trängde sig på, rakt in i hennes innersta liv och snokade runt. Ville att denna någon inte backade inför hennes reaktion, hon var osäker på hur den skulle te sig. Skulle hon bli arg och förnärmad över att någon befann sig där inte ens hon själv hade tillgång till all information? Visserligen blev hon sällan arg men det kunde i och för sig vara en sådan sak som kunde förlösa hennes inneboende ilska. Eller kunde hon blir mer instängd, sluta sig hårdare och göra det svårare för denna någon att hitta bland hennes egendomar. Diskret önskade hon att hennes famn skulle öppnas så snart logedörren var inslagen och att hon, liksom denna någon, kunde inventera och spara bland den samling prylar som hon lagrat därinne genom åren. Men det vågade hon inte hoppas på, det var ju knappt hon vågade hoppas att någon skulle slå in den där välgömda dörren.