del nio

Den natten älskade de och hon var där hela tiden. För Johan var det den bästa dagen det året för när han pratade lyssnade hon och hörde varje ord. I duschen dagen efter lät hon vattnet bli kallt, nedkylande innan hon långsamt lät de sista dropparna fall ifrån duschmunstycket. Bedövad av isen under hennes hud kände hon inte de tysta droppar som mjukt, nästan smekande, rann ner för hennes kinder. Om det inte vore för en frostig spegelbild hade hon aldrig sett sig själv gråta, hon hade fortfarande trott att hon inte hade några tårar. Det var det, tänkte hon likgiltigt och torkade sina kinder med hörnet på handduken. Det var sista gången hon låtsades för att inte såra honom.

Ett par dagar förflöt i godan ro, som de oundvikligen gör när varje sekund räknas. Trots att henens tankar påbörjade allvarliga försök att glida iväg med den uppmärksamhet hon uppbådat kunde hon avstyra det hela innan det gått för långt. Snart hade hon hittat kärleken i en vecka utan att famla bort den längs tysta nätter. Med bästa vilja tog hon tillvara på tiden, lagrade minnen och odefinierade känslor. En kort stund frågade hon sig om detta var lycka. Kvickt slog hon bort tanken, rädd för vilka svar en djupare analys skulle bringa henne.

En gång hade hon fått förklarat för sig att lycka är när man inte kan komma på någonting som är fel. Det hade hon genomskådat direkt. Hon hyste grova misstankar om att människor i allmänhet trodde att lycka var ett tillstånd av absolut lyckorus. Tyvärr förhåller det sig inte på det viset, människor lade för stor vikt på känslors storhet. Känslor var små och sköra, inte i sig själva men genom det medvetnas täta filter. Om en känsla var stor nog att slita sönder filtret menade gemene man att det var en äkta känsla. Vadå äkta, frågade hon sig. Menas det att en känsla för svag att riva sönder mänsklighetens kaffefilter var mindre sann, mindre verkligen än en känsla utportionerad genom filtrets starka väv? Kan inte en mindre känsla oftare vara ärligare, rakare och slittåligare än en stor, översvämmande? Vad visste hon? Hennes minne kunde inte ens hitta en förnimmelse av att hon någonsin upplevt något filterförstörande.