del sju

Genom staden spreds en obegriplig glädje så fort solen smält snön och våren annalkades. Som vore det ett mirakel rusar invånarna ut på gatorna och skriker ’Äntligen! Som vi väntat på våren’. Som om våren kom senare än förr året, som om de inte kände till att våren skulle komma eller att kylans bitande käftas skulle förgås at värmens svepande älvor. Ljus ger lycka stod det på stadens finaste lampaffärs nyinredda skyltfönster och hon gissade att varje människa som läste det inombords nickade och myste åt tanken att trycka ner lökar i jorden. Eventuellt ordna med den där kryddträdgården som inte blev av förra året heller. Men i år, i år ska det bli av.

I augusti ska de kunna briljera inför släkt och vänner under den stora grillfesten då barnen sprang runt i trädgården och mormor njöt med ett glas vitt vin i bersån. Hennes hjärta kunde längta efter att vara tillfreds med en sådan tillvaro. Sakta och krypande växte viljan att vara här och nu sig starkare och hon kände hur hon inom ett kort, kort slag skulle göra sitt yttersta för att komma hit. Hit eller dit där hennes närvaro befann sig. Kämpande flöt hon genom centrumkärnan, för uttråkad att köpa något men under samma känsla för rastlös att bege sig hemåt. Det stod klart för henne att hennes närvaro inte höll hus i hemmet.

I en nära på desperat handling avtalade hon och Johan att äta ut den kvällen. Johan tänkte att en bio vore ju trevligt och hon hade hört sin röst hålla med. Han hade varit glad att se henne när han kom gående i sina gympaskor på stadens torg. Hand i hand promenerade de till den restaurang de tyckte bäst om, eller i varje fall den enda de besökt. Ur menyn beställde de fläskfilé med bearnaisesås, drack husets röda medan hon med all kraft hon lyckades uppbåda motverkade viljan att skrika högt och springa därifrån. Med djupaste frustration frågade hon sig var deras fantasi tagit vägen och om han, som satt där i sina slitna gympaskor, verkligen tyckte dem hade det fint tillsammans. När hans ögon nu mötte hennes såg hon att han trodde att hennes sinne delade hans uppfattning. Hennes djupaste längtan i det ögonblicket var att han hade rätt, att det var deras liv hon ville ha mest av allt.