del elva

Som att hon borde köpa nya gympaskor till Johan, kanske till och med ett par finskor. Svarta, välputsade som hade en tjock sula vilken tåldes att slitas på. Borde hon inte påpeka att han kan lyfta på fötterna för att ge skorna en längre levnadstid? Det var sällan hon var en flickvän på det sättet hade han en gång uppskattat talat om för henne. Han hade tyckte det var skönt att hon tyckte om honom som han var, att hon inte försökt ändra på honom när de blivit ett par. Hennes reaktion hade blivit ett förvånat, kanske också förbryllat, leende och Johan hade fortsatt berätta att hans vänner avundades honom det. Vänner som av flickvänner tvingas ha skjorta och slips på varje fest och som aldrig gick orakade hemifrån.

Till en början hade hon inte reflekterat över det men till slut låg tankenystanet framför henne och vägrade flytta på sig. Den ena änden lockade henne att nysta upp det och hon förstod sakta men säkert varför hon aldrig försökt förändra honom. Inte för att hon tyckte om honom som han var eller för att hon inte ville vara en sådan tjej. Anledning var simpel och sorglig. Det fanns inte tillräckligt mycket omsorg för honom i hennes hjärta. Det gjorde varken från eller till hur han såg ut, hon brydde sig ändå inte om Johan i adekvat utsträckning. Hon borde ge honom ett par nya skor, gympaskor.

Efter den stresslösa arbetsdagen begav hon sig således till närmaste sportaffär där mödrar med barnvagnar letade rymliga träningskläder att träna bort sina extrakilon i utan att behöva skämmas över dallrande kroppsdelar. Bland skorna fanns olika modeller även om skillnaderna för henne var små, men hon hade intelligens nog att förstå att det måste vara så Johan kände när han tittar på skor till henne. Fast det visste hon att han aldrig gjort. Det stod ett par vita adidasskor framför henne, omisskännligt samma modell som de han redan släpade runt i men en klart uppdaterad version. Kanske var skosnörena en annan nyans, sulan något planare eller satt de där karaktäristiska linjerna något längre fram än på de som stod i hallen? Det var i varje fall de hon köpte och bad att få inslagna i klarblått inslagspapper och nerstoppade i en för ändamålet lämpad plastpåse.

När hon satte sin fot utanför idrottsbutiken fick hon en olustig känsla i maggropen nästan som att hon just begått ett misstag. Magen gjorde en mindre revolt som skulle den kasta upp den fyllda baguette hon tidigare på dagen förärat stilla sin hunger med. Efter detta ögonblicks inälvsomvälvande pågående kom kassören från sportaffären springande med hennes bruna portmonnä högt i luften. Väluppfostrat tackade hon för hjälpen och ursäktade sig med solsting eller något annat lagom skämtsamt. Med portmonnän i säkert förvar begav hon sig vidare längs gågatans soliga stråk, språkade käckt med bekanta och fönstershoppade tanklöst tills skyltfönstren tog slog. Modet höll sig på shoppingnivå ända vägen hem till lägenheten där de slitna gympaskorna ännu inte parkerats strax innanför dörren.