del tio

Hennes chef tilltalade henne bara mycket sporadiskt, och då kort och professionellt, på jobbet sedan köksincidenten. Utan att be om det gick hon bästa borden, trevligaste schemat och aldrig en tillsägelse, inte ens när hon med flit slog sönder en faslig mängd porslin. Med ett flin filosoferade hon om att ifall hon inte vetat bättre skulle hon gissat att de låg med varandra. Mitt-i-livet-kollegan hade däremot dagen efter bett att få samtala med henne och yppade då att det inte varit första gången hon legat med honom. Vidare förklarade hon sin kärlek och dilemmat i att veta att han aldrig skulle lämna den blonda frun.

Utan ett ord lät hon mitt-i-livet-kollegan hållas, om man inte besvarade eller bekräftade människor kunde de hålla låda i en evighet och yppa den ena sanningen efter den andra. Mitt-i-livet-kollegan var inget undantag utan hon raljerade över hans handlingslöshet som blev mer klandervärd eftersom han försäkrat henne att känslorna var besvarade. Hon hatade sig själv för att hon var den andra, ett epitet hon inte var alldeles nöjd med. Mitt-i-livet-kollegan avslutade sin monolog med att be om ursäkt, det var aldrig avsikten att någon skulle veta eller att hon skulle få höra hela historien. Innan hon lämnades till dagens arbete ombads hon att inte avslöja hemligheten för den blonda fruns skull som det hette.

Chefen sa inte heller något om kvällen då deras blickar möttes, ingen förklaring, inget konstaterande om att de sett varandra. Bara det skuldmedvetna lättandet av hennes normala arbetsbörda som att inga ord var nödvändiga. Hon förstod att inget han kunde säga skulle förändra något, vad skulle han rimligtvis kunna säga? Det fanns inga uttalade eller ens uttänka planer på att delge den blonda frun sanningen. Kanske var det fegt av henne att inte säga något, höll hon tyst för att behålla sitt jobb eller ville hon helt enkelt inte lägga sig i? Gav makten henne ett övertag hon inte ville förlora? Tyvärr hade inte ens hennes tankar något svar på det hela, bara en massa kansken och tomma resonemang. Av rädsla för att hitta något om sig själv hon tvunget måste jobba med beslöt hon att inte rota djupare i saken. Okunskap kunde i vart fall inte bringa olycka, åtminstone inte i den specifika sakfrågan. Därför knuffade hon iväg tankarna och lät de nysta sig kring betydligt ytligare frågor.